Cornelis
Cornelis... älskade Cornelis.
Han har några av som vackraste svenska texterna jag vet.
Sen att han kunde vara jävligt fräck ibland är en helt annan femma! ;)
Om du går runt i cirklar, eller rakt dit du vill,
om du står långt i från eller tätt inuntil.
Vi spar alla lögner until morgonen efter,
och reser dom glas som föll under festen.
I kärlek och hat, fiende, kamrat.
glädje och sorg, hydda och borg.
Tar vi ett kort på barnen i sommartid,
när dom dansar, när vi dansar.
En stund på jorden.
om du står långt i från eller tätt inuntil.
Vi spar alla lögner until morgonen efter,
och reser dom glas som föll under festen.
I kärlek och hat, fiende, kamrat.
glädje och sorg, hydda och borg.
Tar vi ett kort på barnen i sommartid,
när dom dansar, när vi dansar.
En stund på jorden.
Nu ska jag gå och mysa hos Hanna :)
Halvårsdag
Igår firade jag och min karl halvårsdag. Vi åt mat på lanströms, drack vin och lite cider. Kom hem klockan nio. Somnade kring tolv. Man blir trött när man jobbar! ;)
Men det var en jättemysig kväll :)
Jag älskar dig vännen <3
Frustration.
Jag kab ärligt säga att jag är lite frustrerad just nu. Jag har en sjuk rinn.snuva och eftersom det är så torrt i luften på jobbet har jag redan fått skav under näsan som svider. Och jag känner mig inte alls frisk. Det här skulle ju bli en bra vecka! Jag skulle ha varit och tränat idag. Jag ska banne mig få en snygg mage till sommaren! Och jag var sugen på att träna. Det sket sig.
Fast det är bara förkylningen som är frustration egentligen. Jag får inte bli så sjuk att jag inte kan jobba, det blir skitjobbigt. Och halvårsdag med min älskade på fredag, då var ju tanken att man ska vara frisk och pigg!
Nä, detta går inte an, klockan är 21:18. Nu ska jag gå och lägga mig.
Godnatt!
tackla henne! TACKLA HENNE!!!
...och det gjorde vi. Det var en riktigt bra kväll igår, jag är supernöjd. Nu ska man kanske ta sitt vilda hår och hoppa i duschen och sedan på dagen höra av sig till sin karl. Han är ju sjuk och måste pysslas om lite grand :)
Jobbet har tydligen ringt 07:50 imorse för övrigt. Jag undrar vad det kan ha gällt!
Tillbaka på banan.
Jag klättrar uppåt. Det har varit en bra helg, lugnt oh skönt och välbehövligt. Nu är jag redo för en ny jobbvecka, det känns inte ens speciellt jobbigt. Det kliar i fingrarna. Tänk om jag skulle måla, för första gången på jag-vet-inte-när! Det hade varit awesome att få till någonting. Peppig musik och fram med ritblocket!
Äntligen
Äntligen har jag piggat på mig. Jag tror att det var min 7 stulna minuter i sängen mer Victor i morse som gjorde det. Så vaaaaaaarmt. Sen gick jag upp och gick till jobbet. Det är ju faktiskt onsdag! Och ikväll ska vi försöka få mimmi att också pigga upp sig lite med ett glad vin på Landströms.
Dessutom fick jag äta svensk oxfile till lunch <3
DDet blir aldrig som man tänkt sig.
Än en gång hade jag planer för det nya året. Bara för att inse att man blir besviken. Än en gång. Motvilligt kunde jag inte låta bli att tänka att det skulle bli en nystart. "Det här året ska bli ett bra år!"
Börja om.
Börja på nytt.
Ta tag i saker.
Vara duktig.
Vara ambitiös.
Veta saker, eller i alla fall ta reda på saker.
Men istället för att sätta igång med mina storslagna planer så deppar jag bara. Revyn är slut och man har brutalt återförts till verkligheten för att inse att folket man älskar försvann. För det är inte bara folk. Det är vänner för livet. Annika pratade om det och jag tror att det är sant. Folk som jag vill börja träffa jämnt, för att det är storslagna personer. Men istället flyttar alla. Eller åker tillbaka till sin stad, studentlya eller nya tillhåll. Och kvar står jag. Utan några som helst framtidsplaner och alldeles för skraj för att börja se mig om.
Jag är livrädd för att hoppa.
Hoppa ut i någonting men inte har en aning om.
Men jag måste hoppa.
För jag är ännu räddare för att bli kvar.
Stå still.
Bli bekväm.
Men jag är livrädd.
Och jag vet att hela året inte kommer bli såhär. Det löser sig, lite i taget. Men just nu känns allting överväldigande, skrämmande och ledsamt. Är jag den enda med denna ångesten?
Kära nån vilket blottande, deprimerande (...patetiskt?) blogginlägg. Nu är det nog dags att sova.
Ny dag imorgon.
Då försöker vi igen.
Tänk...
Tänk att riktigt underbara saker alltid måste sluta i hysteriska gråtattaker över saknad och sorg över att det man kämpat för så länge är över och hur fruktansvärt man kommer sakna alla människor. För nu flyttar så många och ingenting blir som förut. Drt är ångest på hög nivå. Allt känns ångest just nu.
Mitt liv känns som ångest.
En kram någon?
Det var länge sedan...
...jag bloggade. Lite för mycket att göra runt omkring skulle jag gissa. Men nu är det ju som bekant nytt år men jag är rädd att årets första inlägg kommer vara fyllt av ångest. I kväll är det sista föreställningen med nyårsrevyn och sista chansen att göra det vi alla älskar. I alla fall tills nästa år. När det här är slut måste man än en gång gå tillbaka till verkligheten och ta itu med saker. Jag vill inte riktigt komma ut ur vår bubbla. Men å andra sidan ska det bli lite skönt att sova och äta på normala tider och slippa den ständigt hotande magsjukan som tenderar att spridas hos folk som umgås mycket.
Än så länge är, vad jag vet, bara Joel drabbad, vi får hoppas att det inte sprider sig. Fyfan. Panikångesten kommer krypande.
Jag har en känsla av att jag kommer få en släng av framtidsångest när det här är över, det nya året kommer med tusentals frågor. Huvva.
Jag är skraj.
