MinnahTorma

Okej, jag måste bara få gnälla om en grej. Och jag brukar nödvändigtvis inte bli så upprörd och gnälla över helt ovidkommande saker men just nu kan jag faktiskt inte låta bli.

Ni som har Facebook har säkert märkt av den här trenden och den gör mig tokig. Det har på något vis blivit vanligt förekommande att lägga upp diverse bilder som till exempel en bild på en soldat som sitter med sin nyfödda bebis i famnen som han ser för första gången. Han gråter. Det är en jättefin bild. Och så läser man under: "1 like = 1 respect for soldiers. Ignore if you don't care" Jag menar. Vad kan möjligtvis bli bättre av att jag gillar den här bilden? Vad ändras om jag delar den här bilden? Vem hjälper det? Ett annat exempel visar en bild på ett barn som har en stor tumör vid örat. Det är en helt grotesk bild. Då står det: "This baby has cancer. 1 like = 10 prayers. Ignore if you don't care about this baby".

Fucking jävla seriöst? Om man vill rädda livet på plågade djur (ja, ni har säkert sett dom bilderna också), barn eller visa sin respekt för soldater finns det andra mycket effektivare sätt att göra det på. Det konstiga är att de här bilderna ofta har typ 27 000 gillningar. Och jag fattar inte. Lättar man sitt samvete och tror att man gör en god sak bara genom att trycka "gilla" på Facebook? Nä VET ni vad.

Ett annat fenomen som gärna dyker upp i samband med detta är många väldigt grova bilder. Som barnet med det stora tumören vid örat. Jag har även sett en död golden retriver som ser ut att blöda från munnen. Den ligger på ett golv som är helt nedkletat av blod. Eller en bild på ett likblekt nyfött barn som man tydligt ser har blivit slängd i en sopsäck tillsammans med annat skräp. Det här är fruktansvärt starka bilder som jag personligen verkligen inte vill ha upptryckta i ansiktet utan förvarning när jag bara vill kolla min Facebook. Vill man att dessa bilder ska bli kända och uppmärksammade tycker jag att man bör länka till dem och även varna känsliga tittare. Som mig. Då får jag själv välja om jag vill se den här bilden eller inte. Och att skriva "känsliga tittare varnas" är ju om inte annat ett sätt att skapa mystik, uppmärksamhet och intresse kring bilden. Men då är det var och ens eget ansvar. Efter bilden på barnet i sopsäcken hade jag svårt att sova och mådde dåligt.

Så där har vi två saker att gnälla på. Att dela bilder med helt ovidkommande budskap kan jag väl leva med, i själva verket tar det bara upp plats i min värld. Men man ska vara varsam med bilder tycker jag. Jag tycker det visar på dåligt omdöme att publicera dessa bilder. Och det visar på tanklöshet att dela dem vidare. Sådärja. Min mening sagd.

Jag höll på att få ett smärre hjärtstopp idag när jag loggade in på banken och insåg att jag inte hade fått mina CSN-pengar. typ "HELVETESJÄVLARVARFÖRHARJGAINTEFÅTTMINAPENGARVADÄRDETFÖRFEL???" Sedan kom jag på att jag inte lämnat min nya studieförsäkran eftersom jag har varit in och trasslat med mitt nya beslut. Men nu är det gjort och förhoppningsvis får jag snart se mina slantar. När vi idag räknade kvitton och betalade räkningar börjar jag inse att vi har mindre pengar nu än förr. Dags att ändra sitt beteende en smula och börja hålla lite hårdare i plånboken.

 

Jag tror jag håller på att få en förkulning igen. Det positiva är att vi inte har mer schemalagd skola förän tentan på fredag, då kan man ligga hemma och vara sjuk och plugga. På fredag är det som sagt tenta. The very first. Herregud. Hur ska detta gå?

Igår var en hemskt dålig dag. Jag misslyckades med middag, plättar OCH mitt brödbak. Alltså allt jag försökjte mig på i köket. Dessutom fick jag en brödkaven i huvudet som legat ovanpå kylen när jag snokade i frysen (En bula idag, tackar som frågar) och missade mitt pass på gymmet för att jag var en otrolig klant och glömde väskan. Inte den perfekta setupen för en dag man är glad åt.

 

Idag å andra sidan artade sig bra. Fyra maskiner och en diskhög avklarade tillsammans med åtta trevliga kilometer i eljusspåret med Matilda och ett pass BodyPump. Middagen fick mannen stå för och se så bra det blev! På det hela taget är jag nöjd.

 

Imorgon händer det lite mer spännande saker, jag ska till skolan för att få respons på min första artikel. Jag är väldigt nyfiken på vad jag kommer få för kritik. Jag själv kände mig väldigt nöjd men man vet ju aldrig. Jag är inte säker på att jag har ett journalistiskt språk. OCH jag ska åka ut till Öjebyn och hälsa på Sarah med man och katter och allt! Det ska också bli mycket trevligt.

 

Då var det väl bara att hämta den sista tvätten då....

Hemma i Kiruna över helgen vilket känns väldigt skönt. Men det är inte bara underbart eftersom det rör upp en hel del "mitt liv har förändrats"-känslor. Kanske för att här hemma är allt precis som vanligt. Jag var i stallet på dagen och satt på samma plats med samma människor och känner mig fruktansvärt avlägsen. Det är verkligen annorlunda nu och även om jag hittills trivs väldigt bra med förändringarna är det inte som att de gamla bara försvinner. 

Jag saknar att rida. Nu är det tre månader sedan och jag blir tokig snart.

Världen är så sjukt ironisk att den bara skrattar en i ansiktet. Idag kände och oh vctor att vi äntligen skulle ta oss i kragen och byta ut ugnslampan, lapan i fläkten i köket och den lilla lampan i vår stora vardagsrumslampa (En golvlampa med dels en stor, mer allmänn lampa och en mindre som man kan rikta, typ för läsning). Detta är ju lite meckigt och jobbit att hålla på med, victor fick brottas sjukt länge innan han fick loss ugnslampan. Men tillslut hade vi alla tre lösa och tog med dem som modeller och åkte mot Clas Ohlsson. 

 

Givetvis så fanns inte fläktlampan så då fick vi skita i det, men de två andra hittade vi. Glada i hågen begav vi oss hem igen. När vi tänder i köket har glödlampan i taket brunnit. "Jaha" sa vi och bytte ut den. VIctor fick ugnslampan att fungera och gick vidare in i vardagsrummet. Då upptäcker vi att den inte vill fungera alls. Altså inte den stora lampan heller. Och den fungerade ju för helvete innan vi åkte hemifrån!!!!! Och vi har inte fått igång eländet ännu, den är fan stendöd!

 

Några ideer?

 

Allvarligt? Det här kan inte vara bra. Nu har jag för tredje gången kokat kaffe bara åt mig själv. Jag som annars bara brukar dricka kaffe när jag är går ut och fikar eller typ på jobbet. Att koka en kopp bara åt mig när jag sitter ensam hemma har fram tills i torsdags känts helt otänkbart. Men torsdag och fredag hade vi eget arbete i skolan och man förpassades till att sitta hemma och läsa och skriva. Problemet när jag är hemma och tar det ganska lugnt är att jag blir sugen. Jag vill okynnesäta. Typ choklad eller kakor eller liknande. Det är inte så konstruktivt när jag hoppas på att snarast få ordning på min kost och träning. Så jag kokade och drack massa te. Och helt plötsligt fick jag för mig att koka lite kaffe. Och det var gott. Jag kan se att detta hade kunnat utvecklas till ett beroende. Vi får väl se.

Igår var jag också victor till IKEA och kom hem drygt 3000:- fattigare men mycket nöjda men vår fångst. Idag har förmiddagen gått åt till att få allting i ordning och nu är det bara kvar att skruva upp våra fönsterbrädor - sedan är lägenheten helt färdig. Det känns fantastiskt skönt. Fint blev det också! Kom och titta så får ni se! Jag bjuder på te. ...Eller kaffe? ;)

Jäpp. Jag har lyckats plita ner en text idag och tydligen var det allt jag hade för idag. Imorgon ska jag lyckas skriva en artikel som ska in. 

 

hm....

 

ja.... 

 

nä, det kommer inget mer.

Igår hade jag min första riktiga universitets-skoldag. Jag trodde jag var förberedd men att få se deadline på ett gäng inlämningsuppgifter, en tenta, ett intervjuprotokoll... Jag var lite väl kaxig. Herrgud vilken ångest. Som tur är har vi nu haft dag två, man börjar förstå lite mer, känna in vad folk säger, få lite ideer... Det känns helt klart bättre nu än igår när man fick allt slängt i ansiktet och hade absolut inga uppslag eller någon inspiration. Jag tror jag vet vart jag ska börja men min första artikel, vem jag ska intervjua för mitt personporträtt är det värre med. Man kan hoppas att någon ide dyker upp. 

Jag tycker skrivandet känns hemskt rostigt, det är delvis därför jag tagit upp bloggen igen. För att få lite rutin i att formulera konkreta meningar istället för de lösrykta bitar man har i huvudet. Man måste hålla igång den sortens tänk annars blir det fruktansvärt svårt att börja. Jag brukade kunna spotta ut texter, dikter och uppgifter på löpande band, men senaste året har det varit segt. Ändring ska det bli!

Okej, nu gör jag ett nytt, seriöst försök att få liv i den här bloggen igen. För nu känns det som att jag faktiskt har någonting att skriva om. Det senaste året har inspirationen verkligen inte funnits och det känns lite väl trist att skriva "jag har jobbat idag" i vartenda inlägg. Men nu är det annorlunda.

 

För den som efter att ha läst detta och sen scrollar ner kommer att upptäcka att de senaste inläggen i den här bloggen är över ett år gamla och präglas mycket av framtidsångest och att jag inte vet vad jag vill göra. Nu vet jag åtminstone lite mer eftersom jag faktiskt är Pitebo sedan två veckor. Imorgon börjar jag på min första riktiga kurs på Luleå Tekniska Universitet på Piteå Campus. Vi har redan klarat av NolleP och jag känner redan som att jag har känt klassen i mer än tio dagar.

 

I helgen har vi varit hemma i Kiruna en sväng och man har hunnit träffa familj och vänner. Allt är så otroligt vanligt här hemma vilket känns väldigt tryggt. Härnäst väntar en kopp te hos Mimmi och i eftermiddag hoppas vi i bilen och åker söderut igen. Men vi åker upp redan om tåv veckor igen. Jag känner mig väldigt sliten itu. Vissa stunder i alla fall. Men jag börjar tro att jag har gjort helt rätt i mitt val. Men bara för att det är rätt behöver det inte vara lätt. Jag hoppas att det kommer bli lättare!