MinnahTorma

Börja om.

Börja på nytt.

Ta tag i saker.

Vara duktig.

Vara ambitiös.

Veta saker, eller i alla fall ta reda på saker.

Men istället för att sätta igång med mina storslagna planer så deppar jag bara. Revyn är slut och man har brutalt återförts till verkligheten för att inse att folket man älskar försvann. För det är inte bara folk. Det är vänner för livet. Annika pratade om det och jag tror att det är sant. Folk som jag vill börja träffa jämnt, för att det är storslagna personer. Men istället flyttar alla. Eller åker tillbaka till sin stad, studentlya eller nya tillhåll. Och kvar står jag. Utan några som helst framtidsplaner och alldeles för skraj för att börja se mig om.

Jag är livrädd för att hoppa.

Hoppa ut i någonting men inte har en aning om.

Men jag måste hoppa.

För jag är ännu räddare för att bli kvar.

Stå still.

Bli bekväm.

Men jag är livrädd.

Och jag vet att hela året inte kommer bli såhär. Det löser sig, lite i taget. Men just nu känns allting överväldigande, skrämmande och ledsamt. Är jag den enda med denna ångesten?

Kära nån vilket blottande, deprimerande (...patetiskt?) blogginlägg. Nu är det nog dags att sova.

Ny dag imorgon.

Då försöker vi igen.