MinnahTorma

Loggbok 28/2 –10

Idag var det dags. Med väldigt många fjärilar i magen gick jag till ripan med mina bilder snyggt och prydligt inramade och mina små skyltar med rubriker på. Givetvis så glömde jag Melody Gardot-skivan hemma så jag fick springa hem och hämta. Men det löste ju sig. Vi började med att sätta upp champagneglas, ställa i ordning möbler, puffa kuddar och torka bord innan Johan började lägga upp maten och jag sprang hem och hämtade CDn.

Tillslut var allt på plats och jag hällde upp lingondricka och såg några klasskompisar samlas nere i lobbyn. Klockan två gick vi ner och pratade lite och tog med oss folket upp i norrskensrummet. Vid det här laget var jag helt fruktansvärt nervös när jag skulle hälsa alla välkomna och förklara lite vad detta handlade om. Givetvis kom det inte så väldigt många ord till mig men jag lyckades väl stamma fram ett par meningar och sedan gick det lite bättre.
Johan förklarade lite var maten var och sedan började folk lite försiktigt röra sig runt i lokalen och titta på våra fem installationer med mat, rubrik och bild. I början var stämningen lite besvärad och lite blyg men sedan tog folk för sig av lingondricka, chips och började prata. Jens från ungdomsredaktionen på Kirunatidningen var där och intervjuade mig och Johan och Emma-Sofia tog bilder. NSD och Kuriren var som bekant inbjudna med visade sig inte. Lite synd men vad ska man göra?

När alla hade tittat runt en stund meddelade Johan att det nu var dags för nästa steg: att äta upp konstverken. Det är lite lustigt med en vernissage där man äter konsten. Och då åt man ju givetvis maten, inte mina bilder.
Jag fick väldigt positiva reaktioner från de som var där, Kiruna Konstgille var inbjudna och två av damerna var väldigt trevliga och pratsamma, det var väldigt trevligt!
Efter inte fullt en timme var allt uppätet och det var dags att avsluta. Innan jag visste ordet av stod jag nere i diskrummet och putsade champagneglasen och funderade på vart tiden tog vägen. Men jag kände mig väldigt nöjd med dagen. Det jag är mest stolt över var det faktum att en av damerna från konstgillet sa: "Ja, en sådan här vernissage har man då ALDRIG varit på tidigare!" Då kändes det som att vi hade lyckats åstadkomma någonting unikt.